Linnea måste sluta prata som Kristian Luuk

För flera år sedan köpte jag en brun skinnjacka av flygarmodell.
Andra män förstår ögonblickligen jackans storhet – säg att jag skulle ta den på mig och gå på herrmiddag, då skulle jag genast bli the center of attention och föremål för uppskattande ord och härliga "jag är inte bög"-ryggdunkningar.

Den enda man som hånat den är en packad stekare med incestlockar som utanför Sturecompagniet fattade tag i den mellan tumme och pekfinger och äcklat sa "Det här är inte äkta skinn. Det här är pleather." 

Men ingen kvinna har någonsin förstått storheten. Jackan hatas av kvinnor som om den ensam vore upphov till all skit de fått stå ut med genom århundradena. 

Omdömena har varit allt från "skitful" till "löjlig". Och jag har fogat mig i kritiken – jackan han under flera år förpassats till en flyttkartong i källaren som om den vore en bunt smutsiga porrtidningar. 

Men så hittar jag den i en låda full med bråte och sätter den genast på mig. Jag poserar stolt för Linnea – plågsamt beredd på att få höra henne raljera kring den.

Det gör hon inte. 

Istället säger hon "den är tuff". Jag häpnar, blinkar förvånat. Menar hon att hon gillar den? "Den är tuff", upprepar hon tonlöst, som någon myndighetschef som tagit med sig frugan på tjänsteresa och nu har en Expressen-reporter i hallen. 

"Betyder det att den är snygg?" frågar jag. 

"Säg så här, det är ungefär som när en femåring sätter på sig en Stålmannen-dräkt och man säger att han ser jättestark ut." 

Jag vet inte hur jag ska tolka detta? Varför talar hon som Kristian Luuk i "På Spåret"? 

Satan och helvete, ska jag behålla jackan eller inte?